Från vad som är känt har staggträskbygden inte varit bebodd av samer, åtminstone inte efter utsyningen i början av 1800-talet. Däremot kan det ha förekommit mera tillfälliga boplatser för nomadiserande samer. Detta indikeras, som nämnts ovan, av namn som Kåtaudden och nedre delen av timringen på Stagglifäboden. Emellertid företog de renskötande samerna från samebyarna norr om Vindelälven många av sina rajder på höstarna med renjordarna (buföringar) över sjöarna förbi Staggträsk. Då passade de då också på att förlägga sig i gårdarna i byn. Samtidig som rajden med den stora renbuföringen gjorde sitt uppehåll på sjön eller mindre renhjordar stannades upp på någon av lägdorna i byn, så passade byborna på att slakta och förse hushållet med vinterns renkött.

Det var ganska vanligt att samefamiljer och deras drängar under vissa senhöstar och tidigare delar av vintrarna bodde tillfälligt i lediga gårdar för att sköta om renarna i omgivningarna. Detta pågick så länge som renbetet var lättillgängligt innan snödjupet blev alltför stort och förflyttningen fortsatte vidare mot mera kustnära områden. De nomadiserande samerna var välkomna gäster och vissa av byborna pratade med dem på det sydsamiska lappska språket.

Enligt vad som är känt har det under alla år som byn varit bebodd aldrig hörts från någon bybo, och inte från närliggande grannbyar heller för den delen, att renarna och renskötseln skulle ha påverkat jord- eller skogsbruket negativt på något sätt. Naturligtvis fick man som en självklarhet lov att se till att hässjorna på myrslåttern blev omhändertagna och att öppningarna på ladorna stängdes för renarna.

Renbuföringarna upphörde i och med att renarna började transporteras mellan fjäll och kust med lastbil. Numera fås det renkött som inte köps i affär industrislaktat och veterinärkontrollerat före hemleveransen.

Fisket

Av jakt och fiske har fisket varit det mest betydelsefulla för hushållet. Byn är omgiven av sjöar i alla vädersträck, förutom i norr. Fiskevattnen var för staggträskborna outtömliga utifrån de behov och de fiskeredskap som användes. Fisket bedrevs på sommarhalvåret främst med nät och dragnot och på vinterhalvåret också med nät, men även med krok, saxar och ryssjor. Något fritids- eller sportfiske förekom inte i egentlig mening om man inte kan räkna dit lite mete av bäcköring och med att ro drag efter roddbåt.

Fiskeåret kunde sägas ta sin början på våren under någon vecka när gäddor fiskades med nät i samband med islossningen i bäckutflöden och inlopp och i sjöar vid iskanten allt eftersom isen smälte undan. Den gädda som inte konsumerades färsk, saltades fläktes upp och lufttorkades för att senare kunna kokas eller ätas direkt eller ha med som ryggsäcksmat.

Senare på försommaren och sommaren förekom husbehovsfiske för att mera kontinuerligt förse hushållet med färsk fisk då inga förvaringsmöjligheter fanns för en längre förvaring före frysboxarnas tid. Abborre var under denna tid av året med nätfiske den huvudsakliga fångsten och näten lades ut i alla sjöar omkring byn. Samtidigt påbörjades under sommaren och långt in på hösten fiske med notdragning i Hemsjön och Långstaggträsket efter siklöja. När turen var framme och siklöjan var inne på grunden vid notvarpen kunde ordentliga fångster fås som ibland fyllde hela tvättbaljor/såar. På senhösten, efter lövfällningen, och före isläggningen var notdragningsfisket särskilt givande efter siklöjan som stryker omkring i stora stim alldeles uppe vid vattenytan i mörker och kyla och gärna i samband med lätt duggregn eller nysnöfall.

På höstarna fortsatte också nätfisket men nu inriktades fångsterna mera mot småsik och sik beroende på vald maskstorlek på näten.

Så snart isarna lagt sig och var tillräckligt bäriga och blanka hände det att främst lake, men även gädda, klubbades. Tillvägagångssättet var att man på grunt vatten kunde se fisken under isen. Genom att drämma till på isen med klubban så förlamades fisken och flöt upp under isen. Genom att därefter hugga hål i isen kunde fisken därmed enkelt tas upp.

Det stora vinterfisket var emellertid fisket av siklöja då den lekte på grunden i sjön under senare delen av förjulsvintern och under julhelgerna. Gårdarna hade platser där det var brukligt att de hade sina nät från år till år. En draglina sköts ut mellan, på nätlängden, upphuggna hål (isvakar) och näten drogs därefter ut och knöts där samman för att bilda ett hag av nät. Oftast var det tillräckligt att man hade ett hag var med kanske 5-8 nät. Detta då fisket var ett kallt göromål under midvinterns korta dagsljus.

Vid rensningen av siklöjan från not- och nätfisket togs på senare delen av fiskesäsongen alltid siklöjans rom tillvara. I dessa vatten är den mera gulbrun än sin motsvarighet från Bottenhavet. Oftast blandades rommen efter saltning med finhackad lök och åts som smörgåsmat.

Efter isfisket med nät var det vanligt att på samma ställe sätta ut krokar med siklöja som agn för att fånga den lake som gick på grunden och åt den nylekta rommen på bottnarna. Som alternativ till lakakrokar kunde lakaryssjor sättas ut. Senare under vårvintern var det vanligt att sätta ut agnade saxar för att ånyo börja fånga isgädda och som pågick ända till att isarna blev för svaga igen och nätfisket tog sin början.

I nutid fiskas det även i stort som på liknande sätt, men i betydligt mindre omfattning än förr. Fisket med not och ryssjor har dock upphört.

Jakten

Jakten var tidigare betydligt mindre omfattande än fisket. Jakten var ingen tillförlitlig källa till försörjning för hushållen och jaktlyckan var beroende av den individuella skickligheten. Men visst hade den betydelse för försörjningen. Under den första hälften av förra seklet var tillgången på älg mycket begränsad och någon tillgång på något annat jaktbart klövvilt fanns inte. Det upplevdes som en stor händelse när någon älg fälldes vid enstaka tillfällen. Däremot var under samma period tillgången på skogsfågel riklig för att vissa år som 1906-07 vara mycket riklig. Förutom att viltet var ett naturligt mattillskott så inbringade försäljningen av viltet eller deras skinn och hudar kontanter. Endast vissa skickliga och uthålliga staggträskbor höll mera vanemässigt på med jakt.

Det var först från mitten och under senare delen av förra seklet som älgjakten organiserades i ett sammanhållet jaktvårdsområde och jakten bedrevs gemensamt med byalaget och bolagspersonal. Staggträsk jaktlag är en liten och väl fungerande organisation som stärkt sin samhörighet på olika sätt bl a genom att iordningställa en större mobil jaktkoja och bygga ett stort jakttorn av mera monumental karaktär. Dessutom finns ett flertal mindre och lätt flyttbara jakttorn ute i terrängen.

Umgänge och dans

Inga nöjen i egentlig mening fanns förstås. Danser anordnades ibland på somrarna i byns lediga hölador och logar innan höskörden skulle bärgas. Orkestern och de utifrån kommande besökarna tog sig fram till fots eller med cykel. De lokala orkestrarna hade karaktären av mera tillfälliga hopplock där dragspelet stod i centrum ackompanjerat av gitarr och bas eller ibland trummor. Spontana danser kunde också ordnas ibland i husen hemma hos någon vintertid. Då kom tonerna från den fjäderdrivna vevresegrammofonen eller som ibland en enda fiol.

Förutom danser anordnades också bröllopsfester och fester till andra högtidsdagar och födelsedagar eller som 100-årskalas det år då makarnas sammanlagda ålder blivit 100.

Liksom att besökare kom till Staggträsk till fots och med cykel så for också staggträskborna till närliggande byar som Gargnäs och Aha på samma färdsätt. De cykelburna nöjesturerna kunde dock ibland gå så långt som till Bockträsk och Rågoliden.

Friluftsliv

I tidiga år torde det knappast ha funnits någon tid över för vare sig vuxna eller ungdomar att ägna sig åt några fritidsaktiviteter överhuvud taget. Någon sådan sedvänja fanns helt enkelt inte och inte heller några sådana anläggningar eller utrustning. Även om så skulle ha varit fallet så kan man tänka sig att alla tendenser till att bedriva något som skulle ha liknat fritidsaktiviteter eller förströelse skulle med säkerhet ha ansetts vara ogudaktigt.

Utelivet på vintern kretsade förstås kring skidor och skidåkning. Här var utförsåkning ett roligt tidsfördriv för barn och ungdomar, dvs ”åk i back” och att bygga egna hopp för backhoppning. Den enda tävlingsformen som utövades var backhoppning eftersom resultatmätningen var så enkel att göra. De första mera samlade utflykterna för backåkning skedde först omkring 1950 och pågick i några år. Kanske som en föraning om vinterspelen som skulle återkomma mer än 50 år senare.

På höstarna när isen låg blank åktes det skridsko och bandy spelades ända tills efter mörkrets inbrott. Men detta kunde bara göras på lördagskvällar och söndagar eftersom skolan i Gargnäs kallade under veckorna. Isen låg blank endast en kort period varje år innan snön blev för djup för att skotta någon bana ren. Skridsko- och bandysäsongen blev därför i regel mycket kort.

På somrarna spelades det fotboll sparsamt då det var uteslutet att hålla till på någon öppen mark där höet senare skulle slås. Ungdomarna fick hålla till på en liten lägdplätt (lijela) utanför byn där korna, som gick på sommarskogsbete, skötte gräsklippningen. Denna fotbollsplan var inte alls plan utan lutade rätt mycket åt alla håll. Men med hemsnickrade mål och entusiasm genomfördes många matcher med för tillfället utvalda lag med alltifrån smärtingskor till pjäxor som fotbollsskor.

Under en period anordnades också individuella mästerskap i friidrott, som alternerade mellan byn och Granhult. Alla grenar ingick inte men sprintersträckor, längdhopp och höjdhopp var stående.

Hur skolgången var organiserad till en början efter det att skolplikten infördes är inte riktigt känt. Reguljär skolgång pågick dock under en period i början av 1900-talet och leddes av en i byn tillfälligt bosatt lärarinna. Undervisningen skedde i ett klassrum inhyrt i ett av boningshusen och någon särskild skolbyggnad fanns således inte.

Efterhand under 1920-30 talen så fick staggträskbarnen börja sin skolgång i folkskolan i Gargnäs och fram till dess att vägen kom 1955. Redan från det år de skulle fylla sju fick de flytta hemifrån och blev hänvisade till att vara inackorderade i olika hem i Gargnäs under skolveckorna, Uppehållet mellan skolveckorna blev därför mycket kort från hemkomsten på lördag eftermiddag till att oftast återvända på söndag kväll till skoldagen på måndag morgon.

Föräldrarna, andra i byn och skolbarnen själva sökte på alla möjliga tänkbara sätt försöka ordna så att de kunde åka med hästskjutsar, bilar eller på annat sätt som bara gick för att snabbt och enkelt kunna komma hem. Men ganska ofta blev det för skolbarnen att ta sig hem själva för egen maskin och for då oftast tillsammans. Då det var kallt och mörkt på vintern var det bara att gå och vid fint före att åka skidor och på barmark att åka cykel. Ibland blev tiden ordentligt utsträckt då det passade bra att också leka under färden.